Inte bara jag som är känd längre...

Min kurrepurre var med i dagens metro. Stora kändisen i stan liksom och mitt gamla lunchsällskap också för den delen. Pappa sa att Kristin såg bajsnödig ut. Vi kan väl alla hålla med om det?




i miss you but i haven't met you yet

Någon gång mellan 10-20 augusti (innan vi hade träffats):

Åh, det går inte ens att beskriva. Det är så härligt. Det är så ofattbart. Det är så underbart! Jag ska ta storyn från början.

Det var en dag, för inte alltför längesen. Ibland gör man saker man inte förväntar sig av sig själv, som t.ex. ta kontakt med en vilt främmande människa. Jag gjorde det. Jag var väl egentligen inte särskilt sugen på det själv om jag ska vara ärlig. Jag älskar inte att träffa nya människor. Jag älskar inte att lära känna nya människor. Det kan vara väldigt spännande och intressant, men framför allt väldigt omvändande. Men jag är inte överförtjust i det.

Nåja, svammel! Jag skrev det första. Ett snabbt ”what’s up snygging?”. Bara det säger ju allt! Det är inte likt mig för fem öre. Ett svar blev till en lång konversation. Men det hann bara gå några få dagar. Två dagar för att vara exakt, om jag kommer ihåg rätt. Konversationen blev något helt annat. Efter en knäpp konversation på msn hade jag hans nummer inlagt på telefonen, men han hade inte ens gett det till mig. Jag hade det, och jag tänkte använda det. Jag använde det. Efter en dags sms:ande ringde han, och jag svarade.

Det hann inte gå ungefär en vecka från det första tills jag var fast. Helt nerkörd i hans röst. Helt fascinerad av ett känslorus som kändes som något jag aldrig varit med om förut. Efter det första telefonsamtalet har vi spenderat varje kväll i örat hos varandra. Förutom en kväll, efter första dagen på jobbet efter semestern. Vi har pratat i timmar! Vi lyckades prata i fem timmar en dag. För att inte tala om alla dessa sms som åker mellan min telefon och hans telefon.

Snart är det dags på riktigt. Det ha gått drygt två veckor. På fredag smäller det. Jag ska ta bilen ner till honom i Jönköping där han bor. Vilket bara det är helt galet. Jag ska alltså åka tre timmar i bilen, för att träffa en människa som jag aldrig sett förut.

Bara för att han får mitt hjärta att slå volter så fort han skickar en sms-puss.
Bara för att han är så spännande att jag snubblar omkring och får ta långa djupa andetag på jobbet för att inte bli avslöjad av min glädje.

Det är mindre än 50 timmar kvar. Jag vet inte om jag är nervös eller inte. För allting känns bara så naturligt. Som att det är vardagsmat. Som att vi har träffats tusentals gånger förr. Vilket skrämmer mig när jag tänker på det. Har jag för höga förhoppningar? Kommer känsloruset dödas? Men vi försöker hålla oss lugna båda två.

Jag skulle vilja påstå att han har allt jag någonsin önskat mig.

Han påminde mig nyss om att han är 10 år äldre än mig. Jag blir nästan förvånad varje gång jag tänker på det. Jag är fullt medveten om åldersskillnadens existens, men den känns inte av. Man skulle kunna kalla den för ett bakgrundsprogram. Ett sånt som automatiskt startar när datorn sätts igång, som körs i bakgrunden för att allting ska fungera. Men som man inte ser. Jag har aldrig varit med om att det pirrat i benen. Eller att fjärilarna i magen har party dagarna långa. Eller känt den där känslan av att det bara finns en endaste som jag kan tänka mig bli omfamnad av innan jag somnar. Känslan som infinner sig i min kropp när jag vaknar om nätterna är obeskrivlig. Trots att vi inte ens har träffats än, så fattas han. Det är nästan så att man kan ta på saknaden, så stor är den.

En kväll var allting lite jobbigare. Det var i fredags. Oroskänslorna kom. Han frågade mig om jag också fått kalla fötter. Då brast det. Hur sjutton skulle jag kunnat få kalla fötter? Jag trodde det var över där och då. Men jag tror vi fick varandra att inse att vi båda två är lika osäkra på känslorna som gungar. Jag funderar på vad som är mest jobbigt i en sån här situation. Det känns nästan som att det kommer flyta på otroligt bra att det istället kommer vara efter-situationen som blir jobbig. Hur vet man att det var rätt? Att man vill igen? Att den andra också vill, eller inte vill? Hur vet man? Hur tar man upp det på tal? Mitt huvud kommer gå på helvarv i bilen på väg hem på söndag kväll. Alla intrycken ska sjunka in och allt ska kännas efter.


23 augusti (måndagen efter helgen vi träffades första gången):

Då var det över då. Innan jag åkte från jobbet i fredags skakade jag så mycket i kroppen för att jag var nervös. Men jag tog mig ut till bilen och ut på E4an för att påbörja den långa resan nedåt. Musiken dånade ut genom högtalarna och tiden stod still kändes det som. Tre och en halvtimme kändes som en hel dag. När jag närmade mig Jönköping ringde jag. Han fick vara med mig i telefonen hela vägen fram. Efter rondeller, svängar och felkörningar så stod han helt plötsligt där utanför porten och det kändes bara så klockrent. ”Men där står du ju”.

Jag kände igen honom som om att vi träffats miljontals gånger förut. Han hoppade in i bilen och visade vägen vart jag kunde parkera. All nervositet som funnit under veckan var totalt bortspolad och jag kände mig nästan dum för att jag ens varit nervös.

Fredagskvällen spenderade vi först med att gå iväg ner till ICA för att handla mat till middagen. Vi skulle bara spela lite buzz innan vi började med middagen. Lite buzz blev till någon timmes spelande och massa mys, innan vi till slut tog oss ur soffan och faktiskt började fixa i ordning tacos. Vid tjugo över tio satt vi där med varsitt glas vin, som vi knappt rörde, och åt middag. Jag vaknade flera gånger den natten av att han låg och kramades och pussade mig i nacken. Det är nog det bästa jag vet. Det bästa sättet att vakna på. Hans mysiga, varma kropp som omfamnade mig. Åh!

Hela lördagen spenderade vi sängen/soffan. Han gjorde i ordning varsin äggmacka till frukost. Det pussades och det kramades. Vi åt tacosrester till middag och såg på två filmer, jag somnade i hans famn till Lost in Translation. Klockan var strax efter sju när vi klev upp ur sängen för att äta frukost. Vi kikade på Tre Kronor och framåt lunchen begav han sig ut till ICA igen för att handla det som saknades till maten. Det blev spaghetti och köttfärssås till middag och vi åt oss proppmätta. Klockan blev mycket och jag var tvungen att bege mig hemåt.

Lika svårt som det är att lägga på telefonluren på kvällarna, lika svårt som att ta sig ur hans famn när han är så mysig. Lika svårt var det att åka därifrån. Förbluffade båda två över hur allting gått så snabbt. Jag mest förbluffad över att jag vågade. Vågade släppa in någon i mitt hjärta.


7 december (igår):

Imorgon har det gått tre månader sen han frågade om jag ville. Jag ville, och jag vill. Ett helt kvarts år. Det trodde jag inte för 4 månader sen. Jag vill fortfarande påstå att han har allt jag någonsin önskat mig.


One

Idag är det en månad sen. En månad sen som jag låg hemma i sängen, helt yr. En månad sen som min mage pirrade ihjäl sig. Men framför allt, en månad sen vi blev tillsammans. Det är så sjukt. Helt sjukt. Det känns liksom som att "woah, har det redan gått en månad", samtidigt som det känns lite som att det aldrig varit på något annat sätt. Puss på det!
Nu tycker jag minsann att klockan kan bli 15.15 så att the guy kommer hem någon gång, så jag kan fortsätta pussa på honom. Men tills dess har jag lite att göra. Först ut: kaffe och morgonpromenad.


Farmorminne

Jag var nyss ute i mörkret. Gick förbi farmors hus där det lyste ut genom fönstret. Fick den där känslan från när man var liten. När man på fredag/lördagskvällarna packade ihop grejerna för att sedan gå hem till farmor och sova över där. Världens äventyr! Vi tittade på tv, allra helst Bingolotto. Det var häftigt. Farmor var den enda som spelade Bingolotto. Vi byggde kojor och på morgonen fick jag hemmabakat bröd, farmors källarfranskor med ost på. Till det blev det varm choklad i "världens bästa farmor"-muggen.

När jag hälsar på farmor nu för tiden och dricker kaffe och alltid doppar tillbehöret i mjölk (jag dricker snabbt upp kaffet och fyller på med mjölk) så säger hon alltid "ska du boppa? farmor får jag boppa, jag inte boppa hos Ylva". Hon drar sig alltså till minnes från de där frukoststunderna när jag ville doppa ostmackorna i den varma chokladen. Åh, så gott det var! Osten smälte lite grann där på mackorna. Farmor lät mig doppa hur mycket jag ville. Det fick jag inte hos min dagmamma Ylva.

Så väcks man till liv igen. Här går jag i mörkret. Jag. Katarina. 10-15 år senare. 19 år. Nej förresten. 19 och ett halvt. På väg för att hämta bilnyckeln. För jag får köra bil nu. Det fick jag inte då. Den varma chokladen är utbytt till kaffe. Jag fick doppa. Det gör jag fortfarande. Det är bland det bästa som finns!


The drugs didn't worked

Under de senaste veckorna har jag använt en del av min tid till att rensa saker och ting. Inte bara rensat huvudet på onödiga tankar, gamla tankar och helt värdelösa tankar. Jag har även rensat min externa hårddisk. Oj, tänkte ni nu. Börjar riktigt filosofiskt och bara som slutkläm: jag har rensat hårddisken. Men det är mycket mer än så. Den där hårddisken innehöll väldigt gamla grejer. Som till exempel gamla msn-konversationer. En dag markerade jag alla och klickade på delete. Det var flera år gamla konversationer, som jag aldrig varit redo för att radera ur mitt liv. Hur mycket jag än har velat. Jag raderade ett gäng med fotografier när jag ändå höll på. Fotografier som inte betydde något längre. Fotografier som får leva kvar som suddiga minnen i min näthinna istället.

Jag gick vidare den där dagen när jag lyckades radera saker och ting. Den känslan är helt obeskrivlig. Som att det lossnade ett helt berg runt mitt hjärta. Så mycket som bara hängt över mig, utan att jag ens tänkt på det. En del av mig ville till och med ta bort en del blogginlägg, men där satte jag stopp för mig själv. Även om det finns minnen som jag skrivit ner som jag helst av allt vill att de bara ska försvinna så är de ändå en del av mitt liv. Man kanske skulle kalla det Katarina tolkar sig själv. Som ett album. Det är väl det det är.

Det fanns en tid, för inte så överdrivet längesen, som ni, de flesta, vet. En tid då jag var upp över öronen förälskad och tyckte att jag hade världens bästa pojkvän. Det gör mig ledsen. Att det jag trodde, det blev min verklighet. I själva verket var det ett helvete. Jag visste redan från första stund att förhållandet aldrig skulle hålla i längden. Det var mitt första. Det första som ska vara så fint. Det första som blev en mardröm. De sista veckorna vi hade tillsammans gled vi isär något så otroligt. Jag kom på saker att göra, för att slippa träffa honom. För att slippa höra allt gnäll. För att slippa trycka ner mig själv under vattenytan. För att slippa vara medveten om att kärleken till drogerna var starkare än kärleken för mig.

Jag är rädd. Rädd för droger, rädd för alkohol och rädd för andra saker som gör folk till människor som jag avskyr. Avskyr.

Jag är glad att jag inte drunknade. Att jag efter 10 minuters gråtande faktiskt lyckades släppa det mesta av all skit. Simlektionerna var inte till onytta med andra ord. Trots att jag har fel på koordinationen med ena benet.

Nu ligger jag här i sängen och bara väntar. Väntar på att tårarna ska komma. Hallå? Where are you? Jag har väntat i en kvart nu. Nej, jag har väntat i flera månader. Tårarna finns inte där. För känslorna är helt borta.

För första gången ser jag dessutom mitt liv, med en framtid. En framtid som jag faktiskt känner mig bekväm med. Som inte vore helt fel. En framtid som jag inte vill vänta på egentligen. Men framtiden kommer inte än, den kommer sen.



Just not my kind of cup of tea

Idag är en lite extra jobbig dag. Vi skulle ha firat fyra månader, men istället så är det regnigare än regnigast. Och just ja, det finns inte så mycket att fira längre heller för den delen.

Jag ska ta och städa, det är verkligen ett säkert kort när man mår dåligt.


It feels like I'm losing my best friend

Jag har faktiskt inte så mycket att dela med mig av. Livet rullar på, och allt känns fortfarande väldigt märkligt och overkligt. Det känns bara som att vi är ifrån varandra ett par dagar, jag har nog för mycket hopp kvar. En sak som jag saknar väldigt mycket är kvällarna. När jag hade somnat och Andreas drog upp mig ur sängen bara för att vi skulle borsta tänderna tillsammans. Om jag vägrade, så vägrade han. Butter tog jag mig ur sängen och in för att borsta tänderna tillsammans med honom. Men det var lika betydelsefullt varje gång, varenda liten sekund. Sen gick vi och la oss tillsammans och kramades och pratade lite grann.
På nätterna när han inte kunde sova så kom han och la sig på mig och försökte väcka mig på alla möjliga vis, efter många om och men vaknade jag till och då berättade han hur söt jag var.
När jag kom dit stod han och väntade vid dörren och ville ha en kram.
Hejdå-pussarna på morgonen kunde jag leva på hela dagen. Han låg och sov och jag ville egentligen inte väcka honom så jag brukade krama lite försiktigt på honom tills han vaknade till och så fort han blev lite mer medveten om vad som hände så började han le. Ett leende med en puss till, det är verkligen en grej.

Men de räckte inte till, de där små sakerna.


älskling vi ska alla en gång dö

Allting känns jättekonstigt nu. Det är ensamt, det är tomt. Jag har en stor klump med tårar som växer sig större från bröstkorgen ner i magen, men allt jag gör är att kväva den ännu mer, så den blir ännu större. Det är jobbigt att somna, och nästan ännu värre att vakna mitt i natten helt själv. Det är jobbigt att inte kunna ringa till den man vill prata mest med i hela världen. I nästan fyra månader var det för bra för att vara sant.


♥ 2 månader

Idag firar vi två månader tillsammans.

Eller firar och firar, och tillsammans och tillsammans. Vi är på två olika platser, och något firande blir det inte. Bara för att jag hade turen (mhm) att gå och bli sjuk.

Löv is in de är.



2009

Året börjar lida mot sitt slut, och likt som förra året tänkte jag sammanfatta året på något vis. Det är en hel del som hänt och massvis som inte har skett.


Jag googlade på "2009" för att se vad som hänt i världen under 2009. Det mesta känns som att det var längesen och det andra hade jag inte ens någon aning om att det hade hänt. Michael Jackson gick bort, Kronprinsessan och hennes Daniel förlovade sig, IPRED kom och finaskrisen var ett faktum. Jag stänger ner rutan med alla händelser i världen under 2009. Istället öppnar jag upp min bilddagbok och går igenom månad för månad under 2009...

Det var i januari som sagan om 2009 började. Jag tog med mig mamma på en övningskörningstur bort till den västa delen av Sverige, närmare bestämt Örebro och Karlstad. Universiteten skulle besökas och jordnötsringar ville ätas. Funderingarna på att flytta var stora och väldigt nära. Istället för Örebro och Karlstad var Dalarna mer aktuellt. Vilket förändrades också under 2009's gång.

I februari cirkulerade skridskor väldigt mycket. Det var blåslagna knän och massvis med träningsvärk.

Men i mars kickade livet igång ordentligt. Den 11 mars lämnade jag omyndighetslivet bakom mig och bjöd hem familj och vänner på en egenorganiserad middag och tårta. På kvällen blev det krogdebut på Baba Sonic. En tidig morgon i mitten av mars vaknade jag och Emelie tidigt för att åka till Gillinge och få halkbanan avklarad. Vilket var en upplevelse för livet, ruskigt kul och även väldigt lärorikt.

När april kom startade årets gäng av studentskivor. Vår studentskiva ägde rum på Helenes Krog och Bar den 28 april. Det började med middag där jag bjudit med pappa och Kristin som gäster och efter middagen blev det party en trappa ner. Min systemkamera kom i mina händer och blev älskad från första stund. Den sista april började det kännas i magen att studenten började närma sig, då vi fick sätta på oss våra mössor.

I maj tog Johanna med sig mig och Kristin ner till Smålandsstenar för att hälsa på ICQ. Långa bilturer med trevligt sällskap är alldeles för underskattat. Den 15 maj gjorde jag teoriprovet för första gången, och även sista gången (hittills). Körkortet närmade sig med stora steg.
Mitt bland körkortstagandet, studentförberedelser och pluggstress skulle det även sökas jobb. Jag fick iväg en rejäl hög med ansökningar. Jag hittade Drömjobbet, men eftersom jag inte hade något körkort än var jag inte aktuell. Pressen höjdes, och jag fick återkomma efter min uppkörning ifall jag klarade den. Den 25 maj klev jag in i en bil tillsammans med en okänd man och en halvtimme senare kunde man konstatera att jag var duglig att köra helt själv, utan någon vid min sida. Jag hade fått mitt körkort. Äntligen! Jag var ett halvt steg närmare Drömjobbet. Jag blev fotad, i min egendesignade studentklänning, av Brigitte Grenfeldt.

Juni kom, och det var bara några få dagar kvar till studenten. Studenten var underbar, [Länk och Länk] och känslan lever kvar i mig och är obeskrivlig. Jag tror många förstår hur det känns ändå. Kvällen innan studenten hade jag fått ett samtal angående Drömjobbet och redan samma vecka fick jag åka iväg till Värmdö på anställningsintervju. Intervjun slutade med att jag fick komma tillbaka för att träffa barnen och plötsligt var avtalet påskrivet.



Under sommaren var det många fina dagar och härliga stunder. I mitt huvud snurrade mest allting runt med flytt och jobb. Så i början av augusti hade jag packat ner mina kläder och en stor del av mina saker för att köra iväg till mitt nya hem och mitt jobb.

Sedan dess har väl egentligen livet sett rätt enformigt ut. Jag fick följa med Johanna på Kropp- och själmässan i september för att hjälpa henne. I november vaccinerade jag mig mot svininfluensan och var sängliggandes i flera dagar.

Annars har det inte hänt mycket uppseendeväckande i mitt liv. Det är det jag gillar bäst. Så simpelt, så enkelt och väldigt mycket mitt liv. Under 2009.

Än är det inte slut, och jag ska krypa ur myskläderna och hoppa in i duschen för att göra mig fräsch inför kvällen.
Fan, nu kom separationsångesten också. Igår började jag nästan gråta när Kristin sa att det var sista gången vi skulle ses det här året, det här deceniet! Vi kramades och grät en svätt. Nu känner jag mig illa till mods när jag strax ska klicka på Spara & publicera-knappen för sista gången i år.

Ikväll ska nya nyårslöften skrivas.




mitt hjärta bultar och slår



Nyårslöften 2009

Snart är detta år slut också, och jag letade fram mina nyårslöften vi skrev i ordning förra nyårsafton.

Läste första punkten och tänkte: fan, jag klarade ju inte det här alls.
Läste vidare och insåg att det inte stämde. En hel del har jag faktiskt klarat av.

Min utveckling:
  • säga ifrån/visa känslor | bättre, till och från.
  • släppa kontrollbehov | kommer och går.
  • bättre självförtroende och självkänsla | upp och ner.
Karriär & pengar:
  • satsa på skola under VT | satsade väl inte lika mycket som jag hade velat, men tillräckligt för att klara mig och jag är nöjd.
  • plugga mediekunskap/lärarprogram | detta strök jag rätt fort efter att jag hade skickat in ansökan.
  • skaffa extrajobb | det blev ett heltidsjobb istället, och det var snäppet bättre.
  • inte lägga pengar på onödigt, spara | är inte det en omöjlighet? Tycker inte jag har lagt pengar på onödiga saker, men inte sjutton har jag hunnit att spara pengar.
Relationer:
  • Engagera sig i befintliga relationer | lite halvdant resultat. Har gjort mig av med "ytliga" relationer och lägger inte ner för mycket tid på onödiga människor.
  • Nätdejta | Jag gjorde det! Haha, jag gick med på Spraydate i början av året. Fick kontakt med en kille som jag sedan träffade. Efter det la jag ner nätdejtandet.
Årets motto:
Livet blir inte värre än vad man gör det till.

Mål:
  • Piercingar | inga piercingar än, inte heller några tatueringar. Men det får bli 2010. Jag vet vad jag vill ha.
  • inte bekymra mig över studenten | I did not. Fixade och förberedde det mesta inför stundenten helt själv och fick det det med min mottagning. Studenten var great, men hade kunnat vara bättre. Hade nog för höga förväntningar.
  • andlig utveckling | det gick uppåt ett tag, men sen stannade det. Det står stilla.
  • köpa skivor | Oh yes, mer än två åtminstone.
  • boka tid på U.M | I did!


Julklappar

Nu börjar vi närma oss jul. Jag var inne på en blogg tidigare i veckan och såg att bloggaren hade köpt nio julklappar. Nio! Jag har inte ens börjat fundera över julklappar.

Jag tycker oftast att det är väldigt stressigt att springa runt i affärer och leta efter julklappar och klickar hellre hem dom från nätet. Jag hittade precis en sida där man kan få tips på olika sidor som man kan köpa olika julklappar ifrån. Dom har liksom samlat ihop julklappstips. Bra även för oss som inte vet vad vi ska önska oss riktigt.

På sidan fanns även en lista över årets julklappar samlade, från 1988 fram till nu. Bibeln var tydligen årets julklapp 1999.

En sån här nagelblåsare skulle jag vilja ha..



Allt som du gör blir till pärlor på min panna

Maj 2009

Jag tar fram mobilen. Tre klick och jag är inne i inkorgen bland alla sms. Bläddrar ner. Inte ett sms, inte två. Kanske fem eller fler. Jag tappar räkningen. Läser smset som får mig att gråta. Om och om igen. Jag minns att jag grät mig till sömns igår kväll. Smset ger mig hopp om en framtid. Tårarna visar på en kamp. En kamp om framtiden.

Jag öppnar dörren och går in. Minnena slår mot mig. Den där gången för tre år sedan och jag. Jag var upp över öronen förälskad. Kroppen gick på helvarv och tankarna lika så. Jag minns det så väl när jag kliver in genom dörren. Minns hur jag sedan sa i ren förtvivlan till mamma att jag aldrig mer skulle bli kär. För att jag inte ville, för att jag inte hade någon lust. Mamma sa att det skulle gå över men jag fortsatte. Nej, jag ska inte bli kär. Jag stod fast vid mitt beslut. Det har gått något eller några år sedan dess.

Jag är inne i rummet och minns. Minns hur det hade kunnat bli jag och han. Hans kramar var verkligen något att dö för. Men jag är ensam i rummet och minns. Minns och tänker att jag vill vara där igen. Gå tillbaka till den gröna stora ängen, springa som att jag vore en ko som precis blivit utsläppt för säsongen. Känna hur känslorna bara sprudlar i kroppen.

Sitta på ett café med bästa vännen och beklaga sig över allt han gör som är fel. Bara för att man egentligen tycker att det är så jävla rätt.

Men jag vill faktiskt inte vara där igen. Inte i samma miljö, inte i samma omgivning. Jag vill ha havet, en filt och den mysigaste killen på jorden. Ligga och se solen gå ner. Hålla varandra i handen och bara ta livet som det kommer. För jag tror fan att jag kommer bli kär.


In the blink of an eye

Fortsättning...

Det hade inte varit den sista gången vi sågs, när hans tåg hade lämnat perrongen den där gången. Två veckor hade gått och januari var över och februari var igång. Snön låg kvar på marken. Den här gången möttes vi, liksom första gången, på centralen. Istället för att göra en repris i Gamla Stan satte vi oss båda två på hans tåg. På väg mot hans hemstad. Eller hans hemort kanske man ska kalla det.

Under tågresan satt vi hand i hand och han påpekade att det skulle vara fint med ett foto av våra händer där och då, eftersom hans hand var några storlekar större än min. Våra händer finns förevigade på ett foto som finns sparat någonstans med dålig upplösning. Vi satt och fnissade åt familjen bredvid oss. De nervösa föräldrarna som försökte skratta bort allt deras barn gjorde och sa. Vi tyckte att barnen var söta. En pojke och en flicka. Pojken skulle promt visa att han kunde räkna med siffror och var väldigt otålig på att komma fram. Han påpekade det flera gånger för kontuktören.

Vi kom fram till den ”stora staden” och tog en sväng förbi en affär för att köpa frukost till morgonen efter och någon salva till hans nygjorda tatuering. Vi satte oss på bussen och jag var uppspelt för att få se hur han bodde. Efter att ha gått en kort promenad från busshållsplatsen till huset där hans lägenhet fanns gick vi in och upp för alla trapporna. Klockan hade redan börjat närma sig 21 och vi var trötta båda två.

Vad som hände under natten har jag bara svaga minnen ifrån. Sömnlöshet blandades med stocksovning. Vi låg i sängen nästan hela dagen efter. Runt klockan 16 gick vi upp och gjorde i ordning frukost till oss och även hans kompisar som kom förbi. Vi såg på fotboll, några utländska lag spelade. Vi pratade om sporter jag aldrig hört talas om tidigare, och minns inte ens namnet på.

Jag kände att det började bli dags för mig att åka hemåt. Det skulle ändå ta sin lilla tid. Han följde mig till bussen och kysste mig farväl. På tåget på vägen hem möter jag en vän som gör mig sällskap. Några sms växlas mellan mig och honom. Några sms som visade sig vara det sista vi hörde från varandra. Trodde jag.

(…)

För nästan en månad sedan exakt, ploppade det upp ett konversationsfönster på msn. Där var han igen. Vi hade inte haft någon kontakt på över ett halvår och jag var minst sagt chockad av att se hur hans namn dök upp igen. Jag hade redan raderat det mesta av honom ur mitt minne. Han fanns inte längre kvar hos mig.


A moment like that

Det var en fredagskväll. Januari är på väg mot sitt slut. Snön ligger kvar på marken och under våra fötter är det is. Vi promenerar genom Gamla Stan, på jakt efter ett mysigt café. Efter någon timmes promenad, fram och tillbaka, hittar vi ett mysigt litet café där vi slår oss ned i ett litet bås. Vi dricker kaffe och vi fnissar åt varandra. När kaffet är slut ger vi oss ut i kylan igen. Hand i hand knallar vi bort mot slottet.

Vi tar oss upp för den hala slottsbacken och står och ser ut över vattnet och stadens fina ljus i mörkret. Vi kramas framför utsikten och går sedan ner för backen igen. Snarare glider ner för, och skrattar. Vi tar oss tillbaka till Centralen, där hans tåg senare ska gå. Vi sätter oss på en bänk och väntar. Han tar min hand och pillar på mina nedbitna, ljusrosa naglar. Han sa att han tyckte att de var söta. Vi satt tysta och jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Tiden tickade på och jag följde med honom ut på perrongen. Där fortsatte vi att kramas och när jag stod där tätt intill hans kropp, med hans haka ovanpå mitt huvud, kände jag hur tårarna ville tränga fram. Han förde min haka upp mot hans. Våra läppar förenades i en kyss. Tiden stannade. Hans tåg rullade ut från perrongen. Han satt på tåget.

Fortsättning följer...



Poetry

Satt och tittade igenom min ena skokartong med gamla grejer (brev från brevvänner, papperslappar och annat skoj). Hittade två papper med dikter som Elin skrivit till mig. Vilket hände någon gång på högstadiet (längesen!!)

Till Katarina

Ditt leende är
som en helt annan sfär
Ditt skratt
gör att man får fnatt
Dina ögon är blå,
inte så små
men ack så underbara
och det du också vara

Hej Katarina din lilla mört
Allt du gör det är så sött
Du är gullig och glad,
du gillar choklad
och jag gillar dig
så puss från mig

Katarina du är så fin
mycket finare än ett vårtsvin.
Du luktar bättre
och är jätte, jätte
mycket snällare
Så snäll att jag vill smälla
en smällare

Ditt hår är svart
som en enda lång natt.
Vi ligger på en säng på lakan av satäng
i mitten av en äng.



Vårterminen 2006


tête-à-tête

det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack i allt, som andas.
jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Gustaf Fröding, Gitarr och dragharmonika, 1891


parlamentet 10 år

Det var alltså dags för inspelningen av Parlamentets 10-års jubileum idag. Det var många komiker, totalt 12 stycken. Med Anders S Nilsson. Jag har fortfarande kramp efter allt skrattande, och ändå var det inte höjdarbäst.

Började med att vi kom till SVT-huset. Kändes lite konstigt eftersom det är TV4-program. Men, what to do about it. Väntade i någon timme och sedan kom det en Mimmi och förklarade att vi skulle till studio 2 och lite småsnack. Vi kom till studio 2, fick våra knappar man röstar med. Stora fjärrkontroller var det minsann.

Inne i studion, på plats dök Mimmi upp igen och gick igenom massor av regler. Vi bandade publikbilder och fick skratta på beställning. Sedan dök det roliga gänget upp och två timmars inspelning väntade.

Ont i käkar och allt vad det heter. Programmet sänds på nyårsdagen.



En liten undran: varför heter Anders S Nilsson Anders S Nilsson? Vad står S för?


Den är här!

Efter otaliga nätter av sömnlöshet. Grubbel om upplägg. Whatever. Den är här! Äntligen!

Make a klick. <- Tryck där för att komma vidare.



Tidigare inlägg